Saknar mina hundar och min katt så..som sagt det blir ensamt.Hundarna har det bra och dom blev för jobbiga för mig att ta hand om eftersom att min sjukdom kräver att jag tar det lugnt,men hur kunde jag vara så dum att jag gjorde mig av med katten.Visst alla djuren har det bra.Men har jag det?Nej..Frågade dessa människor som jag gav katten åt om dom kunde tänka sig att lämna tillbaka henne.jag har ju ändå haft henne i nästan 6 år dom i drygt en månad.Svaret blev blankt nej.Visst jag var dum som lämnade henne ifrån mig men jag hade varit jätte sjuk i 15 veckor och tä'nkte att det var det bästa.Det visade sig att så var inte fallet.Man kan ju tycka att människor som kallar sig för katt älskare kan förstå hur det känns.Det är ju inte heller så att dom bara har en katt utan dom har 2 sen tidigare,men i helvete. Så ingen med känsla fick man där.Kommer att ångra mig resten av livet..Saknar min lilla fina katt så.Hon tröstade mig när jag var ledsen,hon låg och kikade tv med mig när jag var ensam och hon sov hos mig på nätterna.Nu är det ensamt och tomt....   Varför måste jag vara så jävla impulsiv!!Hatar min ADHD den ställer till mycket skit i mitt liv..

Jag har så mycket funderingar och tankar omkring människor,kärlek,ensamhet,sociala bitar osv. Jag har så svårt att förstå hur vissa människor(som jag t ex)älskar att umgås,inte sitta ensam i en lgh(skokartong) och andra människor bara vill vara ensam,sitta helt ensam,framför en tv t ex.Blir inte det tråkigt?!Èller är det verkligen skönt?Så klart att det är ibland.. 

Kärlek är också en grej,om man har träffat någon som  man trivs med älskar,tycker om,Vill man inte vara med den personen så mycket som möjligt då.Jag har träffat någon som tar upp hela mitt hjärta och mina tankar hela tiden.Men är det bara jag som känner så?Jag vet att vissa bitar är besvarade,men ibland blir jag så tveksam.Är det nåt fel på mig då?Tolkar jag signalerna fel?Och varför har jag ett sånt stort behov att vara med denna person hela tiden,prata med honom.Att bara få höra hans röst.Det blir som ett stort hål i mig när vi inte är tillsammans.Och det är ju faktiskt inte så att vi ses sällan.Vi umgås på helgerna och någon dag i veckan...

Den sociala biten med människor har alltid varit viktig för mig,men nu sen ca 5 månader tillbaka så är det bara en person som känns viktig att få vara med.Så svårt det är att veta hur mycket kan man höra av sig eller hur lite.. suck..

Lev å må